Recensioner

Jonathan Strandlund beskriver hur Hostilia följer upp Face the Fire med hög utgivningstakt och en tydlig utveckling. Det kusliga introt The Awakening och det egyptiska omslaget ger albumet en stark 80-talsinramning.

No Mercy for the Weak får beröm för blandningen av Anthrax och Testament, riffen och attityden. Escape from Hell stärker thrashkänslan, medan instrumentala Enchanter of the Sea imponerar särskilt. Recensenten jämför utvecklingskurvan med steget från Kill ’Em All till Ride the Lightning.

Sångaren Tim Angelinis avhopp beskrivs som tråkigt för ett band med stora möjligheter. Betyg: 8/10. Sammanfattning med egna ord av den tryckta recensionen.

Originalspråk: SV

Lorenzo Becciani på Suffissocore är mycket positiv till The Curse of Khamun. Han beskriver uppföljaren som mer kontrollerad och tematiskt fokuserad än Face the Fire, utan att tappa energin.

Gitarrer, trummor och Tim Angelinis sång på inspelningen får beröm. Lost in the Void, titelspåret och No Mercy for the Weak lyfts som exempel på bandets tekniska mognad, med växlingar mellan snabb thrash och tyngre partier.

Recensenten hör influenser från Testament och Exodus, samt heavy metal-drag som för tankarna till Iron Maidens Powerslave. Instrumentala Enchanter of the Sea tillför fantasykänsla. Slutsatsen är att Hostilia har en stark plats i den samtida europeiska thrashscenen; inget sifferbetyg anges.

Översatt sammanfattning · Originalspråk: IT

Mystification Zine beskriver The Curse of Khamun som ett noggrant genomfört andra album, byggt efter mitten- till slutet av 80-talets ljudideal men med en touch av tidigt 90-tals melodik.

Recensenten lyfter att bandet för första gången producerat och spelat in själva (mix av Per Stålberg på Welfare Sounds) och att det har tagit bort den konstlade eftersmaken som många moderna retro-thrashband har.

Helhetsintrycket är ett gediget heavy metal-album med variation och flera speed metal- och arenathrash-krokar – ett band som ligger någonstans mellan upprepning och mästerskap i sin utveckling.

Översatt sammanfattning · Originalspråk: EN

Recensionstexten kunde inte hämtas automatiskt – läs den hos källan.

Översatt sammanfattning · Originalspråk: DE

Metallerium menar att debuten Face the Fire var ganska medelmåttig, men att Hammerheart Records trodde på bandet – och att The Curse of Khamun (43 minuter) är en tydlig förbättring i låtskrivandet.

Albumet beskrivs som mer kompakt, med inslag av klassisk heavy metal och en tydlig doft av 80-talets Testament och Metallica. Tim Angelinis sång följer samma spår.

No Mercy for the Weak och Sleeping Water nämns som höjdpunkter som fastnar i huvudet; det tyngre heavy metal-anslaget ger skivan en känsla av förnyelse trots 80-talsproduktionen.

Översatt sammanfattning · Originalspråk: ES

Recensionstexten kunde inte hämtas automatiskt – läs den hos källan.

Översatt sammanfattning · Originalspråk: DE

Metalitalia påminner om att debuten för exakt ett år sedan hade mycket energi men också kreativ förvirring, som dolde bröderna Lindeblads (William, gitarr, och Albert, trummor) spelskicklighet.

The Curse of Khamun förnekar inte influenserna men ordnar dem i mer strukturerade låtar som håller en tydlig riktning. Bandet har fortfarande gott om utrymme att växa.

Metallica-spöket är tydligt – Lost in the Void för tankarna till både tidiga skivor och Black Album, och halvballaden Sleeping Water förstärks av Tim Angelinis Hetfield-lika röst.

Översatt sammanfattning · Originalspråk: IT

Zephyr's Odem konstaterar att Metallicas Master of Puppets uppenbarligen har en central plats hos Hostilia – särskilt Escape from Hell och Sleeping Water visar hur grundligt bandet studerat den skolan. Det är välgjort och spelat med entusiasm, men recensenten önskar att förebilderna fick ta ett steg tillbaka.

No Mercy for the Weak är skivans hit: mäktigt groove, kraftfulla gängrop och en refräng gjord för allsång. Här låter bandet mer självsäkert och sätter egna avtryck – fler sådana stunder efterlyses.

Den egyptiska förbannelsen fungerar som ram utan att ta över; låtarna handlar också om krig, rädsla för det okända och 80-talets italienska skräckfilmer.

Översatt sammanfattning · Originalspråk: DE

Dead Rhetoric är den mest kritiska internationella rösten och kallar albumet i stort sett glömskt, men betonar att det inte är en sågning.

Introt får kritik, Lost in the Void är okej och titelspåret ett steg upp. No Mercy for the Weak är skivans klart starkaste låt, med Sleeping Water som tvåa tack vare sitt oväntade tempobyte.

Escape from Hell anses klyschig, The Ritual tar sig efter en minut, instrumentala Enchanter of the Sea är en vinnare och Lightning Warfare den mest aggressiva. Slutsats: ett bom – men bandet kan bättre.

Översatt sammanfattning · Originalspråk: EN

Broken Tomb beskriver ett nostalgiskt thrash-album som inte rör sig en millimeter utanför genrens gränser. Det uppfinner ingenting nytt men är tillräckligt solitt för att klara sig – den som söker fräschör bör däremot titta någon annanstans.

Produktionen låter våldsam och skarp men medvetet aldrig modern. Omslaget övertygar inte recensenten.

Gitarrerna är knivskarpa med dubbla harmonier, och lugnare Sleeping Water för tankarna till Metallicas Fade to Black och Welcome Home (Sanitarium).

Översatt sammanfattning · Originalspråk: ES

Metal Territory menar att Hostilia inte kommer att ändra din syn på thrash – men påminner om varför du älskade den. Skivan försöker låta som fem personer i ett rum med förstärkarna på max.

Ljudet är fylligt, varmt och lagom smutsigt: gitarrer med kropp och naturliga trummor. Titelspåret med tvillingsolon är ett av de smartaste ögonblicken, och No Mercy for the Weak det mest direkta.

Sleeping Water och instrumentala Enchanter of the Sea ger andrum utan att bryta flödet, och Lightning Warfare avslutar i högt tempo.

Översatt sammanfattning · Originalspråk: EN

Recensionstexten kunde inte hämtas automatiskt – läs den hos källan.

Originalspråk: SV

Recensionstexten kunde inte hämtas automatiskt – läs den hos källan.

Originalspråk: SV